Visted insanity.
I was dumb, dumb to not be afraid of it.

Mening?

Mycket märkligt med mening mumlade major Mustig. "Pfennig?" frågade furiren frivolt. Coolt furiren, coolt.

Min 10-årige son betygsatte precis några filmer vi sett samman. Batman, X-men, Indiana Jones och Kopps hamnade på första plats med 6/7 poäng. Inte direkt mina favoriter, men å andra sidan har vi inte sett några av mina favoriter än då jag tycker han är för liten.

Livet från den ljusa sidan, The Matrix, Trångt i kistan och Fargo hör kanske mer till mina förstahandsval. Ett bra sätt att ruinera en utmärkt film är att se den med bristande intellekt, och är det något barn har gott om så är det oförnuft. Åtminstone är det ofta så det framställs i västvärlden.

Men som min indiske kollega Mahesh påpekade: vem är gladast; du nu eller du som barn? På den frågan svarar nästan alla att de var gladare som barn. Finns det något viktigare i livet än att vara glad? Knappast. Personligen intalar jag mig ofta att det beror på att man har betungande ansvar, men sanningen är att det är bara en lögn jag använder mig av för att det ska kännas enklare att leva ett liv i dissonans.

Så vad är då orsakerna till att vi i väst som har allt ändå inte är gladare som vuxna än som barn? Vi vet mer, hur kommer det sig att vi inte fortbildat oss i glädje, utan i sorger, ångest, tristess, anestesi och avoghet? Svaren är många.

Bristande engagemang i någon slags gemenskap är en stor orsak; det är väldigt få som känner att de har tid att hjälpa till i fotbollsklubben eller bli aktiv medlem i röda korset. Däremot har nästan alla tid att kolla på teve varje kväll. Dubbelmoralen är så uppenbar att det är bara mångårig förnekelse som gör att människan håller ihop och de flesta skulle aldrig ens erkänna att det är något som inte står rätt till på en direkt fråga, utan antagligen dra till med något i stil med "man borde egentligen ta tag i X". En aforism som betyder "jag kommer aldrig X".

Lustigt nog är även nästa problem relaterat till teven (eller åtminstone datorn, paddan eller telefonen). Socialt umgås folk i det här landet för lite. Man hörs på fejjan, men när folk får ungar och flyttar från stan är det kört. Att träffa vänner efter trettio i det här landet är hart när omöjligt.

Spirituellt ligger folk efter i gamle Svedala, i synnerhet efterom väldigt få är inbegripna med de implikationer kvantmekaniken medför. Kvantmekanikens stokasm i rum och läckage i tid tillåter alla PSI-fenomen, ja för övrigt gäller det även på den newtonska fysiken och relativitetsteorin för den delen. Skulle folk studera lite det närmare behövs ingen större fantasi för att sätta fyr på sin egen spiritualitet. Men här är det inte längre förnekelse utan hjärntvätt som sätter P. De flesta här, undertecknad inkluderad, har sedan barnsben fått lära sig att spritualism är det samma som kristendom, och vem fan tror på en farbror med skägg bland molnen, som eldar buskar för självhävdelse? När scientismen fått härja fritt under för lång tid, så är det den som trosvisst och dogmatiskt dikterar vad vi ska tro på. Bristen på öppen undersökning håller tillbaka sanningen längre än nödvändigt, och när man helt sonika avfärdar data med ett det-är-inte-sant-för-det-kan-inte-vara-sant-argument och en hel generation tror på det, då är det hjärntvätt.

Deepak Chopras forskning på välmående borde undervisas i grundskolan för att hejda massutbrändheten som pågår i det här landet. Det enkla är ofta det svåra, såväl i din iPhone som i ditt liv.

En angreppsvinkel som garanterat inte funkar

Vetenskapen har kommit så otroligt långt idag, men fortfarande lever vidskepelsen om övernaturliga fenomen kvar. Folk vägrar tro på att dessa fenomen inte existerar trots att forskningen ägnat 150 år att undersöka saken men inte hittat ens ett uns av belägg för något övernaturligt. Eftersom det övernaturliga, det hör man till och med på ordet, strider mot naturens lagar och allt vad vi känner till så kan vi bara anta att de som har sådana föreställningar är obildade, lider av vaneföreställningar eller är ointelligenta.

Detta är universella sanningar. För givetvis strider det övernaturliga mot naturlagen... ja vilken då? Ingen alls faktiskt. Men att personerna som tror på dessa stolligheter är korkade, oskolade eller galna har styrkts i en undersökning... nej just det, det har man heller aldrig funnit. Däremot har man i en undersökning från xxxx funnit att personer som tror på det paranormala i genomsnitt är något mer intelligenta, något mer utbildade och vid något bättre mental hälsa än än gemene man.

Detta visar i sig självklart ingenting, och eftersom inte en enda vetenskaplig studie visat att några sådana fenomen finns så borde saken vara ur värden en gång för alla sedan länge. Men faktum är att detta påstående är ren och skär lögn! I otaliga studier har man visat signifikanta bevis för åtminstone fem olika fenomen: telepati, klarsyn, prekognition, telekinesi och healing. Detta förnekas med hetta av många skeptiker som menar att parapsykologin inte är en riktig forskningsgren utan kvasivetenskap med sina grunder i ockultism och där man med undermåliga metoder, bluff, otillräckliga forskare, otillräcklig analys och total brist på förklaringsmodeller döljer det faktum att inga resultat finns.

Som vi ska se så har kritiken från skeptikerna vässat både parapsykologerna och metoderna så till den grad att det idag framstår som en av de mest rigorösa forskningsinriktningarna. På grund därav har prominenta skeptiker fått göra omfattande eftergifter som de ogärna stoltserar med. Faktum är att kritiken idag nästan är uteslutande kommer från pseudoskeptiker, som själva inte forskar, eller som ljuger, eller som har otillräckliga kunskaper både inom parapsykologi och den matematisk analys som krävs för att sammanställa forskningsresultat.

Att parapsykologin har någon slags grund i ockultismen är inte mer eller mindre sant än att kemin har sin grund i alkemin och astronomin sin grund i astrologin. Och den totala bristen på förklaringsmodeller är en sanning med modifikation, men alldeles oavsett det så borde vi inte låta det hindra oss när det rör sig om de stora frågorna för mänskligheten. Många anser sig ha hittat vissa pusselbitar till metafysiska förklaringar i kvantmekaniken, vilket även förklarar varför de flesta av kvantfysikens grundare allt mer vände sig till mystisismen i takt med att deras upptäkter av materiens innersta fördjupades: Pauli studerade arketyper i Kabbala, Bohr läste Tao, Schrödinger vände sig till hinduisk filosofi och Heisenberg till Plato.

Många duktiga forskare stödjer parapsykologisk forskning offentligt, detta inkluderar nobelpristagare och några av de främsta teoretikerna och experimentalisterna i världen. Dock är mörkertalet mycket stort p.g.a. stigmat inom den akademiska världen. Kopplingarna till kvantmekaniken och implikationerna av den moderna fysiken gör att fysiker i allmänhet är betydligt mindre avogt inställda till PSI än psykologer. Faktum är att i en enkätundersökning xxxx som xxx forskare svarade på, uteslöt bara 3% av fysikerna möjligheten till att ESP, medan xx% av psykologerna sade att ESP var en omöjlighet. Detta kan tolkas som att psykologer i allmänhet litar mindre till sina parapsykologi-kollegor än fysiker, men det kan också läsas som att psykologer har dåliga kunskaper om de senaste 50-100 årens forskning inom kvantmekaniken och implikationerna därav.

"Den största fördomen på 1900-talet är missuppfattningen att PSI inte existerar"

 -- Någon Nizze, säkerligen en psykolog eller filosof, lyckas dock inte hitta fanstyget

Det är inte bara i vetenskaplig media ESP rapporteras och avfärdas, det sker även i populär media. Här nedan ett lyckat experiment i Mythbusters där en växt påverkas telepatiskt:

Dock avrundar de programmet med slutsatsen att växter inte kan påverkas telepatiskt, eftersom de ej "blir rädda" när de "ser" ägg krossas mot marken. Detta är givetvis inte vetenskap, men lustigt nog är pseudoskeptikerna inte långt bättre. Som du kommer lära dig i denna bok går skeptikerna genom eld för att slippa erkänna sig besegrade och nästan ingen grad av bevisning kan övertyga dem.

Head spins

Some days are better, others worse. The last few days I've had a hard time imagining me creating a good enough book on the paranormal. I don't know where I stand in terms of my own beliefs, and it's becoming very new agey unfortunately. I guess that's what happens when you're raised in one culture and it's flawed belief system clashes with another, a lot less dysfunctional one.

The problem arises, I suppose, when you can't swallow the whole bait. The thousands of years old roots of a belief system is bound to be diluted for sure, so on a rational level it's always easy to reject it. But to only partly reject it is to go halfway to new age. If you like me, reject parts of the core foundation, it's no longer halfway.

So I believe in dualism. That's fine according to abrahamic tradition. I am certain there is reincarnation, in accordance with eastern faith. Bible and burning bush however makes my brain turn to mush. I won't believe it for a minute unless the Spanish Inquisition comes knocking.

But the hard question for me is whether or not I am my mind and my thoughts. Sure, to some degree I am, as much as I am my body, but gurus who have honed their skills for most part of a lifetime will tell you that you emphasize your thoughts too much. We are not our minds, as little as we are our bodies.

The eastern target is to reach moksha/nirvana, which may well be the (partial?) releasing of the mind. I get that the alternative can be a suffering (in fact I'm feeling part of that right now), but the fact is I don't want to part with it. "Becoming old isn't so bad, considering the alternative." That applies to both the physical and metaphysical level.

Quite possibly there is some type of freedom of choice, and at some point in time we all have to take a leap of faith. I need to dig deeper. For the first time in my life I feel like I might not like what I'll find and I'm scared of what knowledge I will acquire.

Slut på det roliga!

Jag avslutade precis min korrespondens med Dean Radin. Eller rättare, han avslutade den. Förvisso satte han griller i huvudet på mig, dock vägrade han svara på ett gäng av mina frågor med hänvisning till att han hellre ägnar sig åt empirism än spekulation. Och så givetvis hans begränsade tid, vilket jag helt och hållet köper.

Och jag som tyckte att jag hade så goda argument, lite synd att han inte kunde gå i svaromål. Dessutom kunde jag tyvärr inte förstå hur han kommit till slutsatsen att substansmonismen är mer korrekt än dualismen, även om han indikerade att det hade att göra med hans nära kontakt med PSI. Nåväl, jag kan inte pressa vatten ur en sten, och en saltstod är han, PSI-forskningens grand old man.

En intressant fråga som han svarade på är att experiment visar att klarsyn är konstant över tid. Jag visste att den var konstand med avståndet, men detta var en nyhet för mig. Jag har inte hunnit fundera över konsekvenserna, men i rimlighetens namn borde de vara långtgående. Kan det vara så att medvetandet när man dör går från att vara tredimensionellt till endimensionellt? Eller kanske fyrdimensionellt? Den frågan kanske man inte knäcker efter första ölen...

Dean nämnde att han personligen känner Jim Tucker, Bruce Greyson, Ray Moody m.fl. inom reinkarnationsforskningen, och orsaken till att han kommit till en annan slutsats än dem är kanske dels att han anser att tolkningen av de historierna som reinkarnation är förhastade slutsatser, dels att han personligen haft mer direkt erfarenhet av "högfunktionell PSI" än dem.

Lustigt nog så skulle nog de flesta (västerländska) mediala personer uttrycka en diametralt motsatt åsikt.

Åsikter är alltid bara åsikter förstås, men när många likadana akumuleras, betyder det då någonting mer? Om det är något som varit direkt felaktigt under alla miljoner år människan existerat så är det såklart deras föreställningar om världen. Men det är svårt att inte falla in i den fällan.

Men jag gissar jag att Radins ideér kan stämma på något högre plan, och det skulle kunna vara vad österlänningarna kallar Moksha eller Nirvana.

Mitt främsta argument som jag framförde för dualismen, som talar mot monismen, är att barn i vissa reinkarnationsfall inte bara får den förra personlighetens minnen, utan även dess känslor, personlighetsdrag, preferenser och ovanor. Den enda saken som återstår är kroppen, inte sant? Om man inte kallar det reinkarnation av en viss personlighet så är det syntax och inte semantik, även om det inte är en garanti för att vi har någon slags själ.

Jag har lite svårt att se hur man kan komma till en annan slutsats genom personlig erfarenhet av högfunktionell PSI. Det här kommer att gnaga i mig länge, men precis som alla andra människor vill jag tro att jag har rätt och alternativet ger upphov till kognitiv dissonans. Om jag ska ägna mig åt lite mer vild spekulation så skulle jag tro att Radin är mer färgad av sin tro på österländsk filosofi än han vill erkänna.

Han nämner oxå att han baserar sin föreställning på samma ideér som en lång rad prominenta forskare som grundlade kvantmekaniken. Det är sant, men jag finner direkt två ganska starka argument där emot. Det första är att livslångt forskande är ingen garant för opartiskt granskande, tvärt om. (Ibland sker forskningens framsteg en begravning i taget.) Det andra är vår västerlänska syn på forskning, där fysiken är den mest rena (efter matematiken) eftersom den beskriver sanningen. Den uppfattningen håller inte längre när man börjar närma sig observatören i kvantmekaniken och, därmed psykologin och, medvetandet "bakvägen".

Om jag någonsin tar mig tid att ägna mig åt lite empirisk forskning (jag skulle verkligen vilja vara den första att bygga en PSI-strömbrytare) så får jag ta upp tråden igen. Och gå till Randi och vinna en miljon dollar. :)   Det är inte utan att man får en obehaglig känsla av att man vill sätta dit den jävla idioten. Men fy Jonas lille, så du pratar! Slut på det roliga!

Som man ropar får man svar!

Jag fick precis vändande svar från mitt mejl till min husgud: Dr. Dean Radin! I mina ögon är han är för parapsykologin vad Einstein var för fysiken. Som del i min research har jag läst en hel del av olika författare, många forskare, de flesta urtorra. Radin är månne en torr sälle i gemene whizkids öga, men sällan har jag varit med om någon så påläst inom nästan alla fält. Jag anser att Radin är på samma bildningsnivå som Peter Englund om inte högre, dock kanske med den törn språket får efter decennier av kritik.

Radin avfärdade mig ganska enkelt, själv anser han att de flesta andra fenomen (som ej är del av Big Five: telepati, fjärrskådning, prekognition, telekinesi och healing) är minnen som sitter i "molnet", ungefär som vissa PSI-effekter och vissa kvantmekaniska effekter är icke-lokala. De flesta frågor svarade han inte på.

Själv tror jag att det är strunt, möjligen med hjälp av lite självbedrägeri från min sida. Dock har jag svårt att se hur Radin resonerar, så jag skickade tillbaka ytterligare en bunt frågor. I punktform. Eftersom min och Radins ideér om super-PSI som förklaringsmodell till resten av fenomenen är direkt inkompatibla (åtminstone enl. min begränsade tankeförmåga) så svider det att min idol Radin gått så snett. Det ännu värre, och troligare, alternativet, d.v.s. att jag är helt fel ute och min nyvunna religiösa övertygelse är ännu mer åt fanders, vill jag inte ens tänka på. Nej, usch nej.

Nåväl, även om jag får tillbaka ett "dra ditt pepparn växer" så känner jag mig nöjd efter att en gång i livet ha kort korresponderat med en av de riktigt stora. Lite som att få in en fix i Linux-kärnan eller att bli bjuden på nobelmiddagen.

Hoppas att han någon gång får ett rejält erkännande, även om det aldrig kan bli tal om något nobelpris:

Glada änkan

Hjärtat gjorde en volt i bröstet när han hörde bildörren slå igen på uppfarten. Han hade varit så försjunken i lödandet att han inte hört motorn. Snabbt smög han på huk fram till fotöljen vid fönstret och kikade genom den flortunna gardinen vid nedre hörnet på fönstret så att bara ögat och tinningen skulle kunna anas där nerifrån för en mycket god och noggrann observatör. Eller en mycket van.

Fan också, hon hade antagligen sett honom. Han duckade bakom fotöljen, men kanske var det för sent. Det spelade ingen roll, det var antagligen redan för sent ändå. Hade hon haft en svart påse i handen? Helt säker kunde han inte vara. Han höll in andningen.

Där nere knarrade dörren upp, hon klev in och precis innan hon ropade efter honom hörde han prasslet när hon ställde påsen på stolen i hallen.

- Dibse! Jeg ved du er deroppe! Kom du ned får du se hvad jeg har købt til dig.

Vad skulle han säga? Han måste köpa sig tid.

- Ja, jeg vil! Jeg vil bare lodde de tre ledninger først.

Tystnad. Kan det ha gått? Hade han fått en liten respit? Han hann sätta sig på stolen innan svaret kom.

- Dibse, du utaknemmelige gris! Nu kommer du dig ned og ser hvad jeg har givet til dig!

Dibse reste sig och gick med kutande rygg sakta fram till trappan där han påbörjade nedstigningen ett långsamt trappsteg i taget. Hjärtat slog som om det ville ut ur bröstkorgen på honom och om han inte kom på toan snart så skulle det ske en malör.

- Skynd! Du er før helvede ikke engang fyrre proppet!

Även om det var sant så kände hans sig närmare nittio än förtio. Han skakade som av frossa.

- Mor, jeg føler mig ikke godt. Jeg tror jeg er blevet kvalme. Når du var gået, måtte jeg kaste lidt op.

- Nej, der er ikke noget galt med dig.

Hon hade tagit av sig skorna och tog honom nu varsamt vid hans skakande hand och plockade upp påsen med den andra och började leda inåt huset.

- Jeg er nødt til at agterstavn, ellers vil der være en ulykke!

Hon gav honom en mördande blick och han kände hur hans kropp slappnade av en aning och accepterade det oundvikliga. Ibland var det skönt att släppa det sista hoppet när det inte tjänade något till att hoppas.

- Nu skal du se hvad jeg har for overraskelse fra vores forretning i dag. De havde modtaget den ekstra store jeg bestilte to uger siden. Kan du forestille dig at det tog dem to uger at få den hjem? Den er af bedste mulige kvalitet og fremstillet i Japan. Der du, Dibse!

Dibse tittade med fasa på påsen, den såg ut att väga flera kilo. När de passerade sovrumströskeln släppte hon hans hand för att ta fram innehållet i påsen. Skräcken återkom med förnyad styrka och han började skaka igen.