Slut på det roliga!

Jag avslutade precis min korrespondens med Dean Radin. Eller rättare, han avslutade den. Förvisso satte han griller i huvudet på mig, dock vägrade han svara på ett gäng av mina frågor med hänvisning till att han hellre ägnar sig åt empirism än spekulation. Och så givetvis hans begränsade tid, vilket jag helt och hållet köper.

Och jag som tyckte att jag hade så goda argument, lite synd att han inte kunde gå i svaromål. Dessutom kunde jag tyvärr inte förstå hur han kommit till slutsatsen att substansmonismen är mer korrekt än dualismen, även om han indikerade att det hade att göra med hans nära kontakt med PSI. Nåväl, jag kan inte pressa vatten ur en sten, och en saltstod är han, PSI-forskningens grand old man.

En intressant fråga som han svarade på är att experiment visar att klarsyn är konstant över tid. Jag visste att den var konstand med avståndet, men detta var en nyhet för mig. Jag har inte hunnit fundera över konsekvenserna, men i rimlighetens namn borde de vara långtgående. Kan det vara så att medvetandet när man dör går från att vara tredimensionellt till endimensionellt? Eller kanske fyrdimensionellt? Den frågan kanske man inte knäcker efter första ölen...

Dean nämnde att han personligen känner Jim Tucker, Bruce Greyson, Ray Moody m.fl. inom reinkarnationsforskningen, och orsaken till att han kommit till en annan slutsats än dem är kanske dels att han anser att tolkningen av de historierna som reinkarnation är förhastade slutsatser, dels att han personligen haft mer direkt erfarenhet av "högfunktionell PSI" än dem.

Lustigt nog så skulle nog de flesta (västerländska) mediala personer uttrycka en diametralt motsatt åsikt.

Åsikter är alltid bara åsikter förstås, men när många likadana akumuleras, betyder det då någonting mer? Om det är något som varit direkt felaktigt under alla miljoner år människan existerat så är det såklart deras föreställningar om världen. Men det är svårt att inte falla in i den fällan.

Men jag gissar jag att Radins ideér kan stämma på något högre plan, och det skulle kunna vara vad österlänningarna kallar Moksha eller Nirvana.

Mitt främsta argument som jag framförde för dualismen, som talar mot monismen, är att barn i vissa reinkarnationsfall inte bara får den förra personlighetens minnen, utan även dess känslor, personlighetsdrag, preferenser och ovanor. Den enda saken som återstår är kroppen, inte sant? Om man inte kallar det reinkarnation av en viss personlighet så är det syntax och inte semantik, även om det inte är en garanti för att vi har någon slags själ.

Jag har lite svårt att se hur man kan komma till en annan slutsats genom personlig erfarenhet av högfunktionell PSI. Det här kommer att gnaga i mig länge, men precis som alla andra människor vill jag tro att jag har rätt och alternativet ger upphov till kognitiv dissonans. Om jag ska ägna mig åt lite mer vild spekulation så skulle jag tro att Radin är mer färgad av sin tro på österländsk filosofi än han vill erkänna.

Han nämner oxå att han baserar sin föreställning på samma ideér som en lång rad prominenta forskare som grundlade kvantmekaniken. Det är sant, men jag finner direkt två ganska starka argument där emot. Det första är att livslångt forskande är ingen garant för opartiskt granskande, tvärt om. (Ibland sker forskningens framsteg en begravning i taget.) Det andra är vår västerlänska syn på forskning, där fysiken är den mest rena (efter matematiken) eftersom den beskriver sanningen. Den uppfattningen håller inte längre när man börjar närma sig observatören i kvantmekaniken och, därmed psykologin och, medvetandet "bakvägen".

Om jag någonsin tar mig tid att ägna mig åt lite empirisk forskning (jag skulle verkligen vilja vara den första att bygga en PSI-strömbrytare) så får jag ta upp tråden igen. Och gå till Randi och vinna en miljon dollar. :)   Det är inte utan att man får en obehaglig känsla av att man vill sätta dit den jävla idioten. Men fy Jonas lille, så du pratar! Slut på det roliga!