Min 10-årige son betygsatte precis några filmer vi sett samman. Batman, X-men, Indiana Jones och Kopps hamnade på första plats med 6/7 poäng. Inte direkt mina favoriter, men å andra sidan har vi inte sett några av mina favoriter än då jag tycker han är för liten.
Livet från den ljusa sidan, The Matrix, Trångt i kistan och Fargo hör kanske mer till mina förstahandsval. Ett bra sätt att ruinera en utmärkt film är att se den med bristande intellekt, och är det något barn har gott om så är det oförnuft. Åtminstone är det ofta så det framställs i västvärlden.
Men som min indiske kollega Mahesh påpekade: vem är gladast; du nu eller du som barn? På den frågan svarar nästan alla att de var gladare som barn. Finns det något viktigare i livet än att vara glad? Knappast. Personligen intalar jag mig ofta att det beror på att man har betungande ansvar, men sanningen är att det är bara en lögn jag använder mig av för att det ska kännas enklare att leva ett liv i dissonans.
Så vad är då orsakerna till att vi i väst som har allt ändå inte är gladare som vuxna än som barn? Vi vet mer, hur kommer det sig att vi inte fortbildat oss i glädje, utan i sorger, ångest, tristess, anestesi och avoghet? Svaren är många.
Bristande engagemang i någon slags gemenskap är en stor orsak; det är väldigt få som känner att de har tid att hjälpa till i fotbollsklubben eller bli aktiv medlem i röda korset. Däremot har nästan alla tid att kolla på teve varje kväll. Dubbelmoralen är så uppenbar att det är bara mångårig förnekelse som gör att människan håller ihop och de flesta skulle aldrig ens erkänna att det är något som inte står rätt till på en direkt fråga, utan antagligen dra till med något i stil med "man borde egentligen ta tag i X". En aforism som betyder "jag kommer aldrig X".
Lustigt nog är även nästa problem relaterat till teven (eller åtminstone datorn, paddan eller telefonen). Socialt umgås folk i det här landet för lite. Man hörs på fejjan, men när folk får ungar och flyttar från stan är det kört. Att träffa vänner efter trettio i det här landet är hart när omöjligt.
Spirituellt ligger folk efter i gamle Svedala, i synnerhet efterom väldigt få är inbegripna med de implikationer kvantmekaniken medför. Kvantmekanikens stokasm i rum och läckage i tid tillåter alla PSI-fenomen, ja för övrigt gäller det även på den newtonska fysiken och relativitetsteorin för den delen. Skulle folk studera lite det närmare behövs ingen större fantasi för att sätta fyr på sin egen spiritualitet. Men här är det inte längre förnekelse utan hjärntvätt som sätter P. De flesta här, undertecknad inkluderad, har sedan barnsben fått lära sig att spritualism är det samma som kristendom, och vem fan tror på en farbror med skägg bland molnen, som eldar buskar för självhävdelse? När scientismen fått härja fritt under för lång tid, så är det den som trosvisst och dogmatiskt dikterar vad vi ska tro på. Bristen på öppen undersökning håller tillbaka sanningen längre än nödvändigt, och när man helt sonika avfärdar data med ett det-är-inte-sant-för-det-kan-inte-vara-sant-argument och en hel generation tror på det, då är det hjärntvätt.
Deepak Chopras forskning på välmående borde undervisas i grundskolan för att hejda massutbrändheten som pågår i det här landet. Det enkla är ofta det svåra, såväl i din iPhone som i ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar